Det blir inte alltid som man tänkt...

Vilken skillnad det är på hur man ser på vänner när man är liten mot när man är "vuxen". När man är yngre tar man dagen som den kommer och leker med den man vill vara med just då. Man kan också ha en vän man alltid är med, man växer liksom upp tillsammans. Hur som helst är det inga problem, visst man bråkar och gnabbas men aldrig något som tar längre tid att reda ut, i slutändan glömmer man varför man var arg. När man växer upp inser man att man inte ska ta människor för givet. Oftast går alla var sin väg, man glider isär och växer ifrån varandra. Man är inte den man brukade vara. Det är svårt att inse en sådan sak. Ibland väljer man att ignorera, att försöka även om man innerst inne inser att det nog inte kommer bli samma sak igen. Jag menar inte att det behöver gå så långt att man aldrig pratar med varandra eller att man inte är kompisar, såklart inte men om man går två helt skilda vägar kan det vara svårt att hitta en korsning där man möts igen. Jag tror att man vill åt den trygghet man kände när man var yngre, allt var så enkelt och lätt. Det var vi. Hur ofta är den stora världen vi lever i trygg? Det är viktigt att man tar vara på det.

Jag glömde skriva om vårt midsommarfirande i förra inlägget. Först var vi hemma hos mig, alla åtta personer knödde in sig i mitt rum där vi förfestade. Lite tequila, lite grogg och så, trevligt. Sedan gick vi till grannen där vi fortsatte festen med grillning, kubb och singstar. Det var en mycket trevlig kväll, tyvärr slutade den alldeles för tidigt enligt mig. Den här helgen har jag spenderat hemma, bara varit ledig. I söndags kväll packade jag och Sebbe ner pastasallad och kladdkaka i picknickkorgen och begav oss till sågtjärn, mycket mysig 2 års dag! Igår solade och badade jag och mamma, årets första dopp, wieho! Sedan, på kvällen, hyrde jag och Sebbe film och efter den var vi trötta så då lade vi oss. Idag ska jag försöka njuta av dagen så gott det går för imorgon blir det jobb igen. Var är min underbara sol?


//qaka

What about love?

För ca ett och ett halvt år sedan blev flickan tillfrågad om hon ville vara med i revyn, vilket hon självklart ville. Vem vill missa chansen att agera galen för hela samhället? I det här revygänget fanns en kille som hette Sebastian, hon fick upp ögonen för honom. Han var trevlig, glad och oerhört mysig. Han addade henne på msn, de började prata där och kanske flirta lite också. Han hade många planer för våren, han skulle först till Mallorca och praktisera i ungefär 6 veckor. Därefter vara hemma en vecka och sedan iväg en vecka till Frankrike med sin klass (Han gick i årskurs 3 på gymnasiet, HR). Hon ville inte inleda något innan han åkte iväg, det hade blivit smärtsamt. Istället flirta de som mest på vårkanten, många dyra telefonräkningar och för Sebastians del dyr hyra utav datorer på Mallorca. Det var det värt. När han till slut hade kommit hem hade hon mycket att stå i, hon skulle sluta nian. Det var avslutningsfester, cabareter och föreställningar högt och lågt. När de hade slutat skolan började båda två att jobba, men nu tyckte hon att det var nog. Det behövde hända något. Hon frågade honom om de skulle gå ut och gå runt sjön vilket han ville. Torsdagen den 28 juni, 2007 var dagen. Hon jobbade från klockan 12.00 till 19.00 på vandrarhemmet: Därefter skulle de träffas utanför biolokalen. Ni kanske kan tänka er hur hon kände sig den dagen? Det pirrade i hela kroppen, hon hade svårt att koncentrera sig på jobbet. Tankarna flög runt i huvudet, tänk om han inte vill ut och gå? Tänk om vi inte har något att prata om? I alla fall blev det som planerat, de träffades. Det gick bra, de hade mycket att prata om. Flickan skulle upp tidigt dagen efter och jobba så efter en runda runt sjön, en kram och två pussar åkte de åt var sitt håll. Märklig känsla, kärlek. Det känns som om man kan leva på endast den känslan och lite syre.

Jag har börjat jobba, det känns bra att tjäna lite pengar. Fick semesterersättningen nu också, välbehövd överraskning. Nu har värmeböljan kommit in över landat och jag har inte hunnit bada än, nästan så att man skäms. Jag har bestämt mig för att det ska hända idag. Förra veckan var det midsommar och den firades med vänner. Det var skoj, jag har alltid roligt med er. Igår åkte vi iväg en sväng till Bengtsfors eftersom det var livat där. Det var trevligt. Idag är det min och Sebastians dag. Det har varit vi i två år, tiden har gått så fort. Det är underbart att dela allt med en människa, även om det finns perioder då det är svårt också. Det är inte alltid en dans på rosor men det är de stunderna man kommer ihåg i det långa loppet, eller hur? Han jobbar idag men vi ska försöka hitta på något mysigt ikväll. Kanske en romantisk picknick och bad i kvällssolen?

//qaka

Lika för alla eller lika för några?

Jag tycker vårt skolsystem här i Sverige är lite skevt. Jag menar att det är mycket (kanske mer än förr?) förstörelse, bråk och tråkigheter i skolan. Detta ofta begåtts av en liten "klick" människor som då förstör för många andra, hur rätt låter det? Så är det, så går det faktiskt till. Detta leder också till mer kollektiv bestraffning i skolan (är det ens lagligt?). Stämningen är ju på topp i klassen och skolan efter det, eller hur? Man kan ju inte annat än älska sådant, även om man inte gjort något? Det pratas om att det inte finns tillräckligt med resurser för barn som har det svårt för sig, och det håller jag med om. Det är verkligen något som behöver satsas på. Fast hur blir det då för de barn/ungdomar som faktiskt kan mycket, kanske mycket mer än de behöver kunna. Ska inte de få extra hjälp och stöd till att utveckla sig själva? Så är det inte i skolan, i alla fall inte den jag gick på. Jag är en person som har lätt för mig, tycker om att lära mig mycket och snabbt. Jag menar inte alls att jag är något underbarn, jag får också kämpa såklart. Det är bara det att man blir trött på det vissa gånger medan det andra gånger är väldigt skönt. Jag är egentligen emot elittänkandet i samhället. Jag tycker att alla borde ha lika, samma förutsättningar liksom. Av egna erfarenheter vet jag att det inte är så ändå. Jag fick inte särskilt mycket uppmärksamhet när jag gick i grundskolan, kanske främst i de lägre klasserna. Eller ja, uppmärksamhet var fel ord men lärarna lade inte ner särskilt mycket tid med mig eftersom jag ändå skötte mig och gjorde det jag skulle. Vad ska man säga då? Åh, tack..eller?

Nu har vi slutat skolan. Känns bra ändå även om det var lite jobbigt när vi insåg att nästa gång vi går in genom de dörrarna är vi treor. Jisses vad fort dessa två åren har gått men jag är stolt över mig själv. I år har jag tagit igen de två kurser jag missade när jag bytte skola i ettan. I fredags tog min lillebror grundenten, åh vad stolt jag är över honom! Och såklart min pojkväns lillasyster också! Nästan lite nostalgi när man står där och väntar på att niorna ska springa ut, man fylldes med känslorna man hade när man själv sprang ut där. I alla fall hade vi kalas där på kvällen, trevligt. Lördagen ägnades åt att ta det lugnt, orkade inget annat. Igår så åkte tjejerna till Caroline där vi lagade tacos och tjatade om allt och inget, som vanligt? haha. Hur kul som helst, tycker om er! Imorse hade jag ställt klockan tidigt, mina unga reportrar var med på radio, det fick man inte missa! Det gjorde jag inte heller, ni skötte er jättebra! Idag har jag inga direkta planer, förutom att planera inför den stundande midsommar, då ska det bli fest, hoppas jag? Ha en fin dag!


//qaka

Slutet gott, allting gott?

Nu är det alltså alldeles strax slut, slut på skolan för denna årskursen. Sedan är det bara ett år kvar och därefter tar vi 91:or studenten. Det är alltså vår tur nästa år, vi som ska ut i den stora världen för att leva livet. Jag har alltid trott att jag är relativt målmedveten, har vetat vad jag vill. Gör jag verkligen det? Jag undrar om jag verkligen vågar lita på min intuition en gång till. Förra gången slutade allt i katastrof som jag lever med och bearbetar än idag. För två år sedan ville jag bli sångpedagog, den visionen lämnade jag ganska snabbt efter det gick snett. Idag läser jag samhällsprogrammet med inriktining språk därför att jag har en ny dröm. Jag vill bli tolk eller språklärare. Studera språket och kulturen i moderslandet, inte härifrån. Kommer jag att våga, våga åka iväg och bara lämna allt för något som kanske är lika osäkert som musiken en gång var? Jag vet inte. Svaret är alltid jag vet inte. Jag är en företagsam tjej så jag vet att jag kommer göra det om jag bestämt mig men det är ju just det, att bestämma sig. Ska då min pojkvän börja studera här i Sverige i höst så måste jag lämna honom också, efter så lång tid. Det är svårt, eller jag antar att livet är svårt. Ska det vara det? I och för sig har ingen sagt att det skulle vara enkelt heller. Jag tycker bara att det inte är mer än rättvist att jag ska hitta mitt liv snabbt denna gången eftersom det inte gick första gången. Jag önskar ingen annan människa det jag gick igenom men ibland undrar jag om det inte kan vara min tur nu? Jag är egentligen äckligt otacksam nu, det låter så i alla fall. Det är jag inte. Jag är tacksam för allt, för mitt liv just nu.

En vecka till har försvunnit och på torsdag slutar vi andra året på gymnasiet. Förra veckan hade jag de sista redovisningarna, egentligen tycker jag nog att jag bara satt av tiden på de flesta lektionerna. Värre blir det denna veckan, idag har jag varit i skolan sedan elva och haft en fem-minuters lektion, observera att klockan är halv tre. Hm! Dessutom håller jag på att gå under av tristess, jag har nämligen ingen(!) väninna här att prata lite skit med, hehe. Imorgon har jag inga lektioner utan ska bara till kära Bengtsfors för att öva lite låtar inför avslutningen på torsdag (kände ni ironin?). På onsdag skulle jag inte tro att det blir så många knyck heller. På torsdag är det avslutning i kyrkan och på fredag tar min lillebror examen. I lördags var det Nostalgimässa i stan. Jag och Sebastian sålde korv på morgonkvisten (vilken lukt!) och på eftermiddagen grillade vi hos mig och sedan dansade vi i bollhallen. Det var en rolig kväll förutom lite drama. Nu ska jag snart sjunga så jag ska försöka gaska upp mig lite, vissa dagar är det svårt. Någon gång kommer allt tillbaka.

//qaka


Känn ingen press...

Anledningen till rubriken är en ganska rolig historia faktiskt. Klass Sp2 hade sista lektionen i idrott A imorse klockan halv tio och vår lärare hade bestämt att vi skulle spela brännboll. Vi, tjejer insisterade på att vi skulle spela tjejerna i ett lag och killarna i det andra och så blev det. Vi fick börja spela ute, med andra ord försöka bränna killarna och jag tyckte det funkade bra ändå. Sedan skulle vi börja slå och det gick nog, hmm hur ska man uttrycka detta rätt, mindre bra? Totalt blev vi utbrända tre gånger. Jag tyckte ändå att vi var laget med den bästa lagandan. När till exempel jag stod ensam inne och skulle slå stod tjejerna och ropade "Kom igen, Carro. Du måste klara det här. Känn ingen press!" Och det är ju snällt, haha. Man känner ju inte alls press i ett sådant läge, nejnej. Vårt lag skrattade åtminstone mest. I alla fall fick detta mig att fundera. "Känn ingen press" är nog hela Sp2:s motto. Vi är INTE den typiska samhällsklassen, ingen som bryr sig särskilt om något. Absolut inte om bra betyg, i alla fall inte fler än att man kan räkna dem på en hand. Väldigt få är intresserade av samhällsfrågor överlag. Närvaron i klassen borde ju kommenteras också, den är inte hög vill jag lova. Vid tillfällen då skolan bjuder på kulturella inslag som politiska debatter, temadagar eller cabareter då är nog högst sex personer närvarande från klassen. Nu när sommarlovet stundar runt hörnet så säer det sig självt att inte särskilt många är med på eftermiddagarna, det är ju mycket skönare att ta den tidiga bussen och få rester istället för att göra allt i skolan. Är det konstigt att lärarna inte avgudar vår klass?

Pust, nu är jag inne i slutspurten med skolarbetet och jag ser en ände på allt. Det känns faktiskt väldigt skönt. Jag har en redovisning kvar och det ska göras på torsdag sedan kan man ju aldrig få nog av språk, eller? Den här veckan har varit bra men ändå inte(?) För en vecka sedan tränade jag och gjorde faktiskt ett stort framsteg men i onsdags när jag skulle ut och springa igen så pajade vänsterknät. I fredags var jag ledig och bara tog det lugnt men i lördags däremot var jag och mor på torp och skulle handla kläder men det blev inte mycket för min del, en ny bikini. Jag hade inte haft ont i knät på hela helgen så i söndags tänkte jag prova att springa igen men efter tre km så slutade det att fungera igen, fan! Förövrigt var söndagen en mysig, varm dag. Snart ska jag prova knät igen, fast inte springa utan jag ska dansa. Hoppas det går bra, ni får ha en fin eftermiddag och kväll!

//qaka

RSS 2.0