Ett förhållande=ett ansvar?
Jag har en underbar pojkvän och, åtminstone enligt mig, ett bra förhållande. Jag vill ha, och anser att vi har, ett jämställt förhållande, där vi båda får ungefär lika mycket rum. Att båda två tar initiativ, beslut, ger förslag och att båda två kompromissar är viktigt för mig. Stora beslut tar vi alltid gemensamt och alla är nöjda, alla utom hans kompisar?
Vi har just förlovat oss, vilket känns jättebra för båda. Detta var ett sådant stort beslut som vi tog gemensamt. Jag vet att människor i vår närhet reagerar på vårt beslut och människor har såklart rätt till en åsikt. Jag förstår alltså att det finns folk som inte alls håller med om vårt beslut, sådana som tycker det är direkt dumt. Däremot förstår jag inte människor, i detta fall kompisar till min pojkvän, som menar att detta är något tragiskt, som min pojkvän bara får acceptera. Jag blev inte ledsen av detta, bara arg och förundrad.
Min första fråga är, hur kommer det sig att de tror att det är jag som tagit beslutet? I detta fall stämmer det nämligen inte alls. Vilken syn har dessa personer på relationer? De antyder att kvinnan, i detta fall jag, tar alla beslut och min pojkvän bara ska hänga med på det jag bestämmer mig för. Jag avgör hans liv. Hur kommer det sig att de har denna föreställning? Det kanske var på skoj, vilket jag inte köper. Jag har fått flera snarlika kommentarer och skämt blir gamla. Det jag kommer att tänka på är att de kanske tror att ett förhållande fungerar så, av egna erfarenheter. Det kan vara så att de haft ett sådant förhållande eller sett sina föräldrar ha det. Om detta stämde och relationen fungerade så, ja, då är en förlovning tragisk, då är jag ledsen för er skull.
Roger in, roger ut!
//qaka
Vi har just förlovat oss, vilket känns jättebra för båda. Detta var ett sådant stort beslut som vi tog gemensamt. Jag vet att människor i vår närhet reagerar på vårt beslut och människor har såklart rätt till en åsikt. Jag förstår alltså att det finns folk som inte alls håller med om vårt beslut, sådana som tycker det är direkt dumt. Däremot förstår jag inte människor, i detta fall kompisar till min pojkvän, som menar att detta är något tragiskt, som min pojkvän bara får acceptera. Jag blev inte ledsen av detta, bara arg och förundrad.
Min första fråga är, hur kommer det sig att de tror att det är jag som tagit beslutet? I detta fall stämmer det nämligen inte alls. Vilken syn har dessa personer på relationer? De antyder att kvinnan, i detta fall jag, tar alla beslut och min pojkvän bara ska hänga med på det jag bestämmer mig för. Jag avgör hans liv. Hur kommer det sig att de har denna föreställning? Det kanske var på skoj, vilket jag inte köper. Jag har fått flera snarlika kommentarer och skämt blir gamla. Det jag kommer att tänka på är att de kanske tror att ett förhållande fungerar så, av egna erfarenheter. Det kan vara så att de haft ett sådant förhållande eller sett sina föräldrar ha det. Om detta stämde och relationen fungerade så, ja, då är en förlovning tragisk, då är jag ledsen för er skull.
Roger in, roger ut!
//qaka
Sugen på livet...
Jag ska vara ärlig, efter studenten förra sommaren gick jag in i någon sorts trans. Jag förstod inte att skoltiden faktiskt var över, jag ville nog inte heller tro det. När jag började gymnasiet hade jag glömt hur det kändes att faktiskt trivas och ha kul i skolan. Jag kände mig trygg och det var aldrig jobbigt att gå till skolan. Jag kan ärligt säga att jag nog hade roligt varje dag där, så jag ville inte sluta, jag ville inte förlora det.
Hösten kom och jag flyttade till Trollhättan, eftersom jag skulle börja läsa där. Jag trivdes i klassen på högskolan också, men ville aldrig riktigt ta in att gymnasiet var slut, utan jag gick och längtade tillbaka. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle uppleva den känslan igen, känslan av att trivas så. Efter jul hoppade jag av programmet, då jag inte ansåg att programmet levde upp till mina förväntningar och flyttade tillbaka till min hemort igen. Arbetslös.
När jag flyttat hem satte jag upp mig på olika vikarielistor och har fått lov att jobba ganska mycket. Jag har inte bara fått massa yrkeserfarenheter och lärt mig mycket om mig själv, utan det tändes också en gnista. En gnista som fått mig att lägga gymnasietiden bakom mig. Den värmer mitt hjärta när jag tänker på den, men den tillhör inte längre mitt nu. Jag har istället lust att utforska framtiden, jag har lust att utbilda mig, planera och faktiskta genomföra mitt liv. Jag är helt enkelt sugen på livet.
Roger in, roger ut!
//qaka
Hösten kom och jag flyttade till Trollhättan, eftersom jag skulle börja läsa där. Jag trivdes i klassen på högskolan också, men ville aldrig riktigt ta in att gymnasiet var slut, utan jag gick och längtade tillbaka. Ett tag kändes det som att jag aldrig skulle uppleva den känslan igen, känslan av att trivas så. Efter jul hoppade jag av programmet, då jag inte ansåg att programmet levde upp till mina förväntningar och flyttade tillbaka till min hemort igen. Arbetslös.
När jag flyttat hem satte jag upp mig på olika vikarielistor och har fått lov att jobba ganska mycket. Jag har inte bara fått massa yrkeserfarenheter och lärt mig mycket om mig själv, utan det tändes också en gnista. En gnista som fått mig att lägga gymnasietiden bakom mig. Den värmer mitt hjärta när jag tänker på den, men den tillhör inte längre mitt nu. Jag har istället lust att utforska framtiden, jag har lust att utbilda mig, planera och faktiskta genomföra mitt liv. Jag är helt enkelt sugen på livet.
Roger in, roger ut!
//qaka
