Lökskal...
Jag är sjuk. Två veckor innan min student fick jag veta att jag har ledgångsreumatism. Som en blixt från en klar himmel, boom. Jag är 19 år och är kroniskt sjuk. Jag, som nästan aldrig varit sjuk i hela mitt liv. Det hände mig. Tänk dig att vakna under natten av att dina fingrar är såpass svullna att du inte kan böja dem för att dra upp täcket. Tänk dig att du varje morgon måste stretcha, böja, lida för att kunna använda en penna! Detta är nu min vardag.
Innan jag började med min medicinering kunde jag inte ens gå, jag behövde hjälp med saker som man normalt inte funderar över att man gör. Jag är nitton år och jag behövde hjälp att ta mig till ett annat rum!
Jag vet att alla människor måste klaga på livet ibland för att bli av med negativ energi. Alla har sina egna problem att kämpa med. Hur små eller stora de än må vara får man inte glömma dem, då blir det bara värre! Däremot är det inte bra att gräva ner sig i små problem så för att få perspektiv på vad som är värt att klaga över flera gånger, tänk på mig. Tänk på den nittonåriga tjej som måste gå baklänges till toaletten för att hon inte kan böja tårna utan olidlig smärta!
Nu drar det ihop sig, bara fem ynka dagar till jag börjar min utbildning, eller hur det nu är? Jag har nämligen fått olika tider. I ett schema står det Tisdag 31/8 men i välkomstbrevet står det 1/9, what to do? Jag vet åtminstone att jag är förvirrad, känns bra att man har koll på något! Anywho, jag flyttade ner alla mina saker till Trollhättan idag och jag är fortfarande "in denial". Jag har inte insett att jag ska flytta, i helgen. Detta ska ändå firas med kanonfest imorgon och det passar mig utmärkt eftersom jag fått in lönen från månaden då jag jobbade arslet av mig! Jag har konstaterat att mitt morgonillamående endast berodde på medicin, inga oplanerade eller planerade? bebisar här inte!
Roger in, roger ut!
//qaka
Friskt vågat, hälften vunnet...
Det är inte som det brukar vara. Det har skett något och det kommer nog aldrig att bli detsamma igen. Den här perioden är som när du lyssnar på en ljudbok och berättarrösten säger "Nu är det dags att vända blad". Det är dags att bestämma sig för om man orkar vända blad, orkar börja på en ny sida. Det är livets gång och jag håller med existentialisterna som hävdar att om du undlåter dig att välja så har du förlorat dig själv men om jag inte vågar välja? Det känns som om jag spelar russian roulette med mitt liv. Osäkerhet. En känsla som jag är säker på kan driva vilken människa som helst till vansinne, men hur hade livet sett ut utan just osäkerhet? Hade det varit en bättre värld eller får osäkerheten dig att tänka till en gång till? I så fall är den ganska viktig, tänk om du inte hade tänkt till en gång till?
Nu har jag tagit studenten och det kändes bra! Det ösregnade men ändå höll vi modet uppe och taggade såpass att vi körde gräsklipparen på dansgolvet. Jag har jobbat och bearbetat nytt och gammalt i sommar. Och min urin är nu ej längre neongul utan normalfärgad!
//qaka
