"Man blir som man umgås"
Det uttrycket tror jag att alla har hört någon gång, men vad menar man egentligen? Man kan väl inte bli som alla andra, bara för att man umgås ibland eller ofta, eller?
Idag tror jag det är ett uttryck, som förklarar varför människor eller grupper beter sig på ett visst sätt. Ofta är det nog så att man använder detta uttryck negativt, alltså för att förklara beteenden man själv inte tycker om eller förstår. Vi människor vill gärna stämpla folk, placera människor i fack så vi vet hur vi ska förhålla oss gentemot dem, om vi ska tycka om eller kanske rentav förakta.
Däremot tror jag att det faktiskt kan finnas en del sanning i just detta uttryck. Jag tror alltså att man anpassar sig beroende på vilka man umgås med eftersom vi vill passa in. Vi svenskar vill ju inte gärna sticka ut, utan väljer hellre att följa med strömmen. Dessutom tror jag att man också blir som man blir behandlad. Om man till exempel blir mobbad, till exempel för att man är dum, då kanske man beter sig osäkert för att man blir mobbad. Detta gör antagligen att man beter sig annorlunda än vad man annars hade gjort och då har man utvecklat ett förändrat beteende för att människor behandlar dig på ett visst sätt.
Vi diskuterade just detta när jag läste i höstas. Vi pratade om att diagnoser på människor inte alltid är bra, eftersom vi (som vårdare i detta fall) förväntar oss ett typiskt beteende hos personer med en sjukdom. Om till exempel en patient har Asberger antar vi att denne ska ha svårt med det sociala livet osv. Vi har redan dömt människan. Om vi då behandlar denna person som man "ska" behandla en patient med Asbergers, hur kommer den personen bli då? Den kanske utvecklar symtom på sjukdomen fast den inte varit särskilt sjuk innan.
Detta är nackdelen med diagnosernas värld. Däremot kan diagnoser vara bra för att veta hur man ska gå tillväga i en vårdsituation, visst. Jag tror att det viktigaste är att man inte glömmer att personerna är människor, precis som vi, och att man lär känna denne, inte diagnosen eller det "konstiga" beteendet. Glöm aldrig att en människa inte är enkel.
Roger in, roger ut!
//qaka
Idag tror jag det är ett uttryck, som förklarar varför människor eller grupper beter sig på ett visst sätt. Ofta är det nog så att man använder detta uttryck negativt, alltså för att förklara beteenden man själv inte tycker om eller förstår. Vi människor vill gärna stämpla folk, placera människor i fack så vi vet hur vi ska förhålla oss gentemot dem, om vi ska tycka om eller kanske rentav förakta.
Däremot tror jag att det faktiskt kan finnas en del sanning i just detta uttryck. Jag tror alltså att man anpassar sig beroende på vilka man umgås med eftersom vi vill passa in. Vi svenskar vill ju inte gärna sticka ut, utan väljer hellre att följa med strömmen. Dessutom tror jag att man också blir som man blir behandlad. Om man till exempel blir mobbad, till exempel för att man är dum, då kanske man beter sig osäkert för att man blir mobbad. Detta gör antagligen att man beter sig annorlunda än vad man annars hade gjort och då har man utvecklat ett förändrat beteende för att människor behandlar dig på ett visst sätt.
Vi diskuterade just detta när jag läste i höstas. Vi pratade om att diagnoser på människor inte alltid är bra, eftersom vi (som vårdare i detta fall) förväntar oss ett typiskt beteende hos personer med en sjukdom. Om till exempel en patient har Asberger antar vi att denne ska ha svårt med det sociala livet osv. Vi har redan dömt människan. Om vi då behandlar denna person som man "ska" behandla en patient med Asbergers, hur kommer den personen bli då? Den kanske utvecklar symtom på sjukdomen fast den inte varit särskilt sjuk innan.
Detta är nackdelen med diagnosernas värld. Däremot kan diagnoser vara bra för att veta hur man ska gå tillväga i en vårdsituation, visst. Jag tror att det viktigaste är att man inte glömmer att personerna är människor, precis som vi, och att man lär känna denne, inte diagnosen eller det "konstiga" beteendet. Glöm aldrig att en människa inte är enkel.
Roger in, roger ut!
//qaka
Det börjar med en...
Ordet hata används frekvent idag. Vi hatar människor, jobb och saker. Ibland är vi bättre på att hata än att älska. Eller är det enklare att känna känslan missnöje?
Alltså hatar vi mycket. Många föräldrar lär sina barn att inte hata, men om man faktiskt hatar någon då? När är det okej att hata någon? När någon inte älskar dig, när någon skadat dig eller när någon inte gör som du behagar? Om vi antar att dessa skäl är nog för att hata någon, hur gör man då när man hatar? Grundtanken när man känner hat kanske är att man har en känsla av att vilja hämnas, få personen du hatar att känna precis som du gjort. Säg att du blivit lämnad eller sårad av någon, räcker det för att börja försöka förstöra för den som gjort detta? Typiska exempel att göra när man känner så här är uppenbarligen att använda barnen (om man har några tillsammans vill säga). Man vill få barnen att ta sitt eget parti.
I princip innebär alltså hata (i den form jag skrivit om här) att man vill såra någon, precis som man själv blivit. Om alla skulle leva så finns det till slut bara bittra människor kvar. Bittra människor som vill hämnas, vem vill leva då? Tänk på energin man kan spara till något roligare än att få andra att må dåligt, även om den personen fått dig att må dåligt. Dessutom är väl du då en bättre människa? Tänk efter före, är det värt det?
Roger in, roger ut!
//qaka
Alltså hatar vi mycket. Många föräldrar lär sina barn att inte hata, men om man faktiskt hatar någon då? När är det okej att hata någon? När någon inte älskar dig, när någon skadat dig eller när någon inte gör som du behagar? Om vi antar att dessa skäl är nog för att hata någon, hur gör man då när man hatar? Grundtanken när man känner hat kanske är att man har en känsla av att vilja hämnas, få personen du hatar att känna precis som du gjort. Säg att du blivit lämnad eller sårad av någon, räcker det för att börja försöka förstöra för den som gjort detta? Typiska exempel att göra när man känner så här är uppenbarligen att använda barnen (om man har några tillsammans vill säga). Man vill få barnen att ta sitt eget parti.
I princip innebär alltså hata (i den form jag skrivit om här) att man vill såra någon, precis som man själv blivit. Om alla skulle leva så finns det till slut bara bittra människor kvar. Bittra människor som vill hämnas, vem vill leva då? Tänk på energin man kan spara till något roligare än att få andra att må dåligt, även om den personen fått dig att må dåligt. Dessutom är väl du då en bättre människa? Tänk efter före, är det värt det?
Roger in, roger ut!
//qaka
Osäkerhet driver människan till vansinne
Vad gör man om man är i en relation där man kommer i andra hand? Vad gör man om man är i en relation och ändå känner sig ensam om kvällarna? Vad gör man om man kämpar för uppmärksamhet men inte får någon?
It takes effort...
Jag är så trött på hur alla romantiska familjekomedier framställer kärlek. Om två personer älskar varandra, riktigt älskar, då glöms allt annat bort och alla problem är som bortblåsta. Det enda viktiga är kärleken, som om den löser allt. Jag antar att jag låter som en oromantisk människa nu, men det är jag egentligen inte. Jag tycker också om att titta på de där äckligt underbara filmerna, det är skön avslappning. Däremot kan jag inte riktigt ta budskapet till mig. Jag själv är i ett förhållande sedan fyra år tillbaka och känner att det krävs mer än kärlek. Jag älskar min pojkvän, men ett förhållande är inte alltid perfekt bara för att man älskar varandra. Jag skulle nog hellre säga att ett förhållande är inte alltid perfekt just därför att man hyser känslor för varandra. Du lämnar ut dit liv, din personliga sfär till en helt annan människa, det gör dig ganska sårbar i en tvåsamhet. Det enda som behövs för att rubba detta är ett litet misstag från endera parten. Om två personer är tillsammans en längre period kommer någon av er, förmodligen båda, att göra misstag, för vi är ju inte mer än människor, eller hur? Därmed har det uppstått någon form av problem i relationen. "Huvudsaken är att man tycker om varandra". Jo, det är klart att det ska vara grunden, men jag tror att det krävs mycket mer.
Jag har slutat plugga. Kändes inte rätt och hoppade därför av. Nu sitter jag med massa lån och inget jobb istället, tack studieförberedande gymnasie! Jag vikarierar på förskolor och grundskolan på orten och trivs som fisken i vattnet. Har också tänkt börja plugga till lärare i höst.
Roger in, roger ut!
//qaka
Jag har slutat plugga. Kändes inte rätt och hoppade därför av. Nu sitter jag med massa lån och inget jobb istället, tack studieförberedande gymnasie! Jag vikarierar på förskolor och grundskolan på orten och trivs som fisken i vattnet. Har också tänkt börja plugga till lärare i höst.
Roger in, roger ut!
//qaka
