qaka

Det är märkligt hur många olika sätt det finns att reagera på dåliga saker, till exempel stress. Märkligt var kanske fel ord eftersom alla människor är olika, det är klart vi reagerar olika då. Fascinerande kanske passar bättre? Eller i vissa fall skrämmande. Jag behöver inte gå så långt, räcker att tänka på hur jag själv beter mig. Självklart inser man inte själv att man beter sig underligt när man är inne i en sådan period. Tro mig då när jag säger att man märker det när man börjar må bättre. Först efter jag tagit mig ur mina problem insåg jag hur illa jag behandlat människorna i min närhet. Jag hoppas innerligt att de förstod att det inte var jag, inte den person de var vana vid. Detta jagar mig fortfarande, hur kunde jag bära mig åt så? Jag har många bra människor runt mig, det är jag glad för. De har hjälpt mig oerhört. Jag tänker speciellt nämna min pojkvän Sebastian som jag mer än en gång bad att dra åt helvete men ändå stannade kvar. Han fanns där när jag behövde honom som mest. Jag kanske ska förklara för er att när jag mår dåligt driver jag bort alla, ingen får se att jag är "under isen". Förstå då hur mycket det faktiskt krävdes av honom för att orka stå ut. Jag tänker även nämna min mamma. Hon såg mig komma hem varje helg, argare och blekare för var vecka som gick. Hon var stark och vägledde mig när jag var sjuk trots att jag var åtta mil bort. Det måste vara svårt att vara stark när ens dotter ringer hem och gråter. Tack.

Det lider mot höst. Det är redan mörkt och klockan är halv åtta. Usch, hösten är inte min starka sida. Jag känner av allting mer på hösten. Reagerar sämre på stress, mer ångest och jag fryser. Men jag vet, jag ska inte hänga upp mig på de dåliga sakerna. Det är svårt. Vad är bra då? Vi har haft långhelg, det har varit skönt. Igår shoppade jag, två tröjor och två par tights, härligt med lite nytt i garderoben. Idag har jag inte mått särskilt bra, men vem gör egentligen det på söndagar? Nu ska jag bada bubbelbad, värme och mys. Ha en trevlig söndagskväll!
Jag tänker på er, Carolina och Sara. Ni kommer klara detta utmärkt! Lycka till!

//qaka

Jag har fått nog. Jag är så trött på denna idolhysteri. Varje år likadant, idolauditions börjar sändas på tv och var befinner sig 75% av Sveriges befolkning? Jo precis, framför tv-apparaten. Det låter som om jag avskyr idol vilket jag i själva verket inte gör. Jag är för självförverkligande, att man ska pröva nya saker. Kanske saker man inte trodde man klarade av, vem vill dö utan att ha levt? Om vi gör en uppskattning på hur många som söker varje år får vi stora tal, över tio tusentals människor. Hur många av dem kan egentligen sjunga eller överhuvudtaget bli en framstående artist? Självinsikt, hört talas om det? Varje år ska man behöva sitta och lyssna på de som sjunger så dåligt att det krullar sig i öronen bara för att de tycker att idol är coolt. Eller vem säger att "Ja men det är klart du kan sjunga!" till någon som låter som dörrgnissel. Ja, man ska ha drömmar men man kan aldrig få sina drömmer uppfyllda om man saknar självinsikt, face it! Jag har helt enkelt tröttnat, jag orkar inte ens titta på fredagsprogrammen för de som ska bli nya, fräscha artister får inte ens göra egen musik. De ska sjunga covers, jo det rimmar ju?

Jag har försummat bloggen, jag vet men det har varit mycket att göra. Skolan har dragit igång, jag har blivit friskisvärd och jag håller på att ta körkort. Läxor, prov och mycket jobb är bara förnamnet (och observera att det var tre(!) ord). Sp3´s motto "Känn ingen press" är lite svårt att leva efter just nu. Dessutom har jag de senaste veckorna genomgått (genomlidit?) riskettan, en riskutbildning man måste gå innan man tar körkort som handlar om alkohol, droger och trötthet i trafiken. Jag klarade även av halkbanan i torsdags, skönt att ha den gjord. Dock förstår jag inte hur människor kan tycka det är skoj att inte ha kontroll? 
I veckan har jag mycket att stå i (skräll? Inte direkt.) prov, projektarbete och körlektion, ojojoj. Heja mig.

//qaka

Prestationsångest, ett svårt ord? För vissa kanske, andra känner till begreppet väl. De vet varenda lite reaktion i kroppen, det vet hur det känns att ha prestationsångest. Jag är en av dem. Jag vet hur det känns att ligga vaken och fundera, svettas, darra, ha beslutsångest och känna att man aldrig är nöjd. Detta var vardagsmat för mig ett tag. Det har blivit bättre, är lite lugnare kanske till och med mer självsäker men jag har fortfarande stunder. Jag vet att jag har lätt för mig men mina betyg beror inte bara på det. Jag måste jobba för dem, och stå ut. Så jag hoppas egentligen att ingen avundas betygen nu när ni vet vad som kommer med dem. Det kanske inte är värt det? Jag har också känt en ångest som jag egentligen inte vet hur jag ska beskriva, men jag ska göra ett försök. En ångest som kryper på när man ska försöka sova. Det är som den kommer inifrån hjärnan och sedan, sakta men säkert, sprider sig till alla kroppsdelar. Man ligger i sängen och vet inte vad man ska ta sig till, det känns som om man kan göra vad som helst för att ta bort det. Vad som helst bara det slutar att gnaga. Ja, jag har känt ångest.

Skolan är i full gång och jag är sjuk, suck. Fast egentligen var det väl väntat. Kroppen behövde väl vila, eller något sådant. Synd att jag inte klarar av att vara still så bra då, hehe. I helgen blev det impulsfest eller vad man nu ska kalla det, jaja. Det var, hm, hur ska jag uttrycka det? En erfarenhet rikare. I söndags hade vi lite kalas för min bror som fyllde 20 år igår. Och idag har det varit en sorglig dag. Har bara varit sjuk, hur tråkigt låter inte det? Min Sebastian har varit i Gbg hela dagen då han började sin utbildning idag. Ha en inte lika varm kväll som jag.

//qaka