Sanningens Sverige...
Jag har just sett filmen Bröllopsfotografen. En film om en kille från en håla i Värmland. Han drömmer om att bli fotograf och en dag åker han till Stockholm och ska prova sina vingar. Han träffar en tjej, Astrid som kommer från överklassen. Hon försöker livnära sig på att fota. De bestämmer sig därför att göra en gemensam portfolie. De fattar tycke för varandra vilket ger upphov till flera obekväma situationer.
Filmen skildrar överklassen i Sverige. En överklass som ser ner på andra, inte så högt ansedda människor. De fullkomligt njuter av andras nederlag och tror att de kan bete sig hur som helst mot dem som inte kommer från "gräddhyllan". Hur de behandlar människorna de kallar "sina vänner" eller rättare sagt hur det skrattar åt dem bakom ryggen. I slutet av filmen dör en av karaktärerna, han begår självmord. Hans "vänner" kommer till begravningen och ska visa deras respekt. Dia Psalma har rätt, Alla älskar dig när du är död heter en låt de har gjort. Den stämmer så bra i vårt Sverige. Hur människorna som står honom relativt nära hånar honom för hans nederlag och sedan har mage att gå till begravningen. Jo, först när någon har dött så kommer vi på hur mycket just den personen faktiskt betydde. Aningen försent kanske? Varför ska döden påminna oss om att ta hand om varandra?
Jag menar inte att detta sker i den så kallade överklassen. Jag är säkert inte bättre själv. Det här finns överallt, såväl i Stockholms "betydelsefulla" kretsar som i skogens djupaste mörker. Vi människor har blivit sådana men inget säger att vi inte kan ändra på oss.
Jag har försummat min blogg, jag vet. Allt jag har att säga till mitt försvar är att det har varit mycket nu. Nu är det lov och jag är helt slut. Jag blir säkert sjuk också, det brukar bli så när jag är ledig för att jag hinner inte vara sjuk annars. Lite ohälsosamt kanske, ja. De senaste veckorna har bestått av plugg och bilkörning. Men nu är det faktiskt lov, fy vad skönt. Nu har jag äntligen tid att plugga. Överambitiöst? Nej, vi måste ha loven för att hinna med helt enkelt. Vad hände med målet "läxfri skola"?
//qaka
Filmen skildrar överklassen i Sverige. En överklass som ser ner på andra, inte så högt ansedda människor. De fullkomligt njuter av andras nederlag och tror att de kan bete sig hur som helst mot dem som inte kommer från "gräddhyllan". Hur de behandlar människorna de kallar "sina vänner" eller rättare sagt hur det skrattar åt dem bakom ryggen. I slutet av filmen dör en av karaktärerna, han begår självmord. Hans "vänner" kommer till begravningen och ska visa deras respekt. Dia Psalma har rätt, Alla älskar dig när du är död heter en låt de har gjort. Den stämmer så bra i vårt Sverige. Hur människorna som står honom relativt nära hånar honom för hans nederlag och sedan har mage att gå till begravningen. Jo, först när någon har dött så kommer vi på hur mycket just den personen faktiskt betydde. Aningen försent kanske? Varför ska döden påminna oss om att ta hand om varandra?
Jag menar inte att detta sker i den så kallade överklassen. Jag är säkert inte bättre själv. Det här finns överallt, såväl i Stockholms "betydelsefulla" kretsar som i skogens djupaste mörker. Vi människor har blivit sådana men inget säger att vi inte kan ändra på oss.
Jag har försummat min blogg, jag vet. Allt jag har att säga till mitt försvar är att det har varit mycket nu. Nu är det lov och jag är helt slut. Jag blir säkert sjuk också, det brukar bli så när jag är ledig för att jag hinner inte vara sjuk annars. Lite ohälsosamt kanske, ja. De senaste veckorna har bestått av plugg och bilkörning. Men nu är det faktiskt lov, fy vad skönt. Nu har jag äntligen tid att plugga. Överambitiöst? Nej, vi måste ha loven för att hinna med helt enkelt. Vad hände med målet "läxfri skola"?
//qaka
