qaka

Det är inte som det brukar vara. Det har skett något och det kommer nog aldrig att bli detsamma igen. Den här perioden är som när du lyssnar på en ljudbok och berättarrösten säger "Nu är det dags att vända blad". Det är dags att bestämma sig för om man orkar vända blad, orkar börja på en ny sida. Det är livets gång och jag håller med existentialisterna som hävdar att om du undlåter dig att välja så har du förlorat dig själv men om jag inte vågar välja? Det känns som om jag spelar russian roulette med mitt liv. Osäkerhet. En känsla som jag är säker på kan driva vilken människa som helst till vansinne, men hur hade livet sett ut utan just osäkerhet? Hade det varit en bättre värld eller får osäkerheten dig att tänka till en gång till? I så fall är den ganska viktig, tänk om du inte hade tänkt till en gång till?

Nu har jag tagit studenten och det kändes bra! Det ösregnade men ändå höll vi modet uppe och taggade såpass att vi körde gräsklipparen på dansgolvet. Jag har jobbat och bearbetat nytt och gammalt i sommar. Och min urin är nu ej längre neongul utan normalfärgad!

//qaka