qaka

Idag är det självaste FN-dagen. Den 24 oktober firar vi att vi överhuvudtaget har något som FN, något som tar tag i och håller i trådarna när något i vår värld går snett. Min fundering är då hur mycket FN borde betyda och hur mycket det faktiskt betyder i vårt land. Mina tankar riktas då direkt mot den familj i Sverige, som bott här i flera år, skaffat barn och jobb, som fick avslag. De var tvungna att lämna landet, men det stoppar tyvärr inte där. Familjen blev dessutom splittrad, pappan fick åka till ett land och resten av familjen till ett annat. Detta strider mot FN:s barnkonvention. Hur kan Sverige, som jag uppfattade det är ett land där mänskliga rättigheter och andra grundläggande lagar är väldigt viktiga, göra så? Hur kan myndigheterna bara strunta i barnkonventionen? Om det blir "okej" att göra såhär i vårt land, hur kan vi då klaga på att andra länder gör likadant, till exempel att Frankrike förvisar romer? Vad är det för mening att ha en myndighet som FN när alla länder struntar i att följa deras regler och hittar på egna regler istället? Idag är för mig ingen dag att fira, snarare begrunda hur lågt vårt land sjunkit i dessa frågor.

---

Jag har lovat att publicera det tal jag skrev och höll på min student här på bloggen. Detta får dock vänta då jag inte riktigt kan minnas vart boken, som jag skrev det i, är. Bara lugn, det kommer!
Nåja, vad har då hänt? Resultatet av valet blev rasism och egoism. Jag ska inte sticka under stolen med att detta gjorde mig otroligt besviken på svenska folket. Rädd blev jag också, men det är klart, varför ska andra, som kanske har flera tusen kronor över i månaden, behöva hjälpa mig med min ekonomi om jag inte kan jobba? Även om jag inte kan gå på toaletten själv ska jag förstås kunna jobba, förlåt, jag glömde det för en stund. Jag kan tvingas att sluta med mina tabletter på grund av valresultatet, men hey, då får jag ju motiverande utmaningar? Detta är ett helt annat blogginlägg.
Höstmörkret är här, vilket jag har svårt för. Jag försöker koncentrera mig på att mysa bort höstmörkret.
Igår träffade jag Sara och vi kom ofta att tala på minnen, främst från gymnasiet. Jag längtar tillbaka, till både skolan och att Sara och jag bodde i samma samhälle. Hur galna var vi som bestämde oss för att läsa i var sin stad?

Roger in, roger ut
//qaka